rebeckaterese

Ibland räcker inte orden till. Saknad, sjukdom och sorg påverkar oss alla och ibland kan det vara skönt att visa sitt deltagande utan att egentligen säga så mycket. Idag är det exakt 3 månaders min ängel försvann och kom till ett bättre liv, än vad hon hade fått när hon kom ut till den rikigt stora världen, utanför min runda och tjocka mage som jag hade haft.
Det känns ändån så jävla hemskat att allt detta förstörde livet mellan oss två, men du var värd ett mycket bättre liv än vad jag hade försökt ge dig.
Jag är ju en tjej som alla andra, men vafan jag gick i skolan, hade inget jobb, bodde hemma och hade ingen kontakt med din pappa. Ditt liv hade inte varit så roligt, jag själv hade inte velat levt utan en pappa och en mamma tillsammans i ens uppväxt. Nu i efterhand som allt detta har hänt mellan oss så ser jag verkligen alla negativa saker som hade dykt upp mellan vår färd i livet. Det hade varit riktigt jobbigt. Ditt liv är nog så gott som bättre där uppe, hoppas du ser och följer mig för varje dag som går.
Ibörjan så kändes allt så bra att gå till din grav varje dag, för allt i huvudet ränsades ut, det kändes så iallafall. Men förlåt älskling menar verkligen det, på den senaste tiden har jag varit riktigt dåligt på det, men allt känns så jobbigt nu när din sten ligger där och allt. Vet inte varför, är nog rädd att någon ska fråga vem du är och så blir allt fel. Men ska skärpa mig det ska bli bättre.

  

De är en grej nästan ingen ser, att jag faktiskt inte pallar mer          

Alla tårar och skrik bara förstör, de är nästan de enda jag hör?  varför ska de vara såhär? varför just jag? såhär är de ju typ varje dag.

känns så fel att jag bara sitter här och klagar, men de här är något jag inte behagar.

 jag vet att de finns dom som har de så jävla mkt värre än jag, men varför måste de vara så här? varje natt, varje dag?